ARTIKLAR

De här tre artiklarna är allihopa från tidskriften Serum.

IT’S ONLY WORDS
– OM ELVIS LITTERÄRA KVALITEER

I’ve never written a song. I wish I could, I wish I was like some of my rivals,
Carl Perkins and Gene Vincent, those guys there, they’re pretty good
songwriters. But me, I did good to get out of high school, you know.
Elvis, 1956

I. What now, what next, where to - inledning

En artikel om Elvis Presley och litteratur kan säkert mötas med skepsis. Vad
finns det att säga, Elvis skrev väl inte sina texter själv? Men Serum är inte
den tidning som backar för en till synes omöjlig uppgift. Faktiskt finns det en
hel del infallvinklar på ämnet som jag tänker presentera här, och det där med
att Elvis inte skrev själv finns det åtminstone ett par undantag på.

Om en presentation skulle behövas: Elvis föddes 1935 och växte upp som enda
barnet, slog igenom i mitten av 50-talet med Heartbreak Hotel och befäste sin
plats som »The King« - inte nödvändigtvis »of Rock’n’Roll« - med skivsucceer som
Don’t Be Cruel, Jailhouse Rock, All Shook Up och It’s Now Or Never. Under
60-talet skådespelade Elvis i ett trettiotal Hollywoodfilmer av låt oss kalla
det varierande kvalitet, medan 70-talet innebar ett hektiskt turnerande. Elvis
nådde sin kanske största triumf 1973 med den i TV direktsända Aloha-konserten
från Hawaii, som nådde en fjärdedel av jordens befolkning.
1977 dog Elvis i sitt hem i Memphis, 42 år gammal. Han är den artist som har
sålt flest skivor någonsin, och tillhör fortfarande, 24 år efter sin död, de
bäst säljande skivartisterna.

II. Taking care of business - Elvis litterära studier

Elvis litteraturintresse inriktades i unga år på en enda bok: Bibeln. Familjen
Presley besökte regelbundet kyrkan (de tillhörde First Assembly of God’s Church)
och den djupt troende Elvis spelade senare i livet in tre album med religiöst
material.
Det berättas att Elvis gillade att predika för sina vänner; han hoppade upp på
soffbordet och tog sig an uppgiften med stort allvar, även om diverse piller i
blodomloppet gjorde att det kunde låta lite märkligt: »Whoa, all ye Pharisees
and motherfuckers. Moses was this white-haired son of a bitch who came down from
the mountain. The burning bushes directed his ass on down.« Den förbluffade
församlingen visste ofta inte om den skulle skratta eller gråta.
En annan litterär inspirationskälla - av ett helt annat slag - var Fawcett
Comics serietidning Captain Marvel Jr, som Elvis började läsa vid sju års ålder.
När Elvis blev äldre skaffade han samma frisyr som Captain Marvel: svart,
bakåtkammat hår med polisonger. Elvis scenkostymer från sjuttiotalet påminner en
hel del om Captain Marvels superhjältedräkt; till och med blixten på
seriefigurens bröst snodde Elvis till logotypen till sitt varumärke »Taking Care
of Business«. Se där vad litteraturen kan påverka!

Under 60- och 70-talet fortsatte de religiösa studierna utifrån böcker som The
Impersonal Life och Paramahansa Yoganandas Autobiography of a Yogi. Att Elvis
satt på muggen och läste när han dog är ingen hemlighet; boken var antagligen
Frank Adams The Scientific Search for the Face of Jesus, om svepningen i Turin.
Men den bok som Elvis alltid bar med sig (och gav bort åt höger och vänster)
var Kahlil Gibrans The Prophet, Profeten på svenska. Gibrans kristna Gudstro är
antiauktoritär, och boken belyser olika aspekter av livet; kärlek, äktenskap,
barn, frihet, kläder… En samling livsråd helt enkelt. I det exemplar som
hittades på Elvis nattduksbord vid hans död har Elvis i avsnittet om kärlek med
darrig handstil skrivit »When you’re not in love you’re not alive«.

Elvis läste gärna poesi, och han var mycket förtjust i recitationer. Ett av hans
favoritalbum var en recitationsskiva med Charles Boyer som han plågade sin
omgivning med, Where Does Love Go? Elvis talade själv gärna partier i sina
sånger, det mest kända exemplet är kanske Are You Lonesome Tonight. Ett omtyckt
inslag i hans Las Vegas-shower från 1974 och framåt var när Elvis reciterade
texten till Softly As I Leave You (som han först hörde på just Boyer-plattan),
samtidigt som en av hans sångare, Sherill Nielsen, sjöng den.

III. Lord have mercy - Elvis som författare

As I awoke this morning
when all sweet things are born
A robin perched on my window sill
to greet the coming dawn
He sang his song so sweetly
and paused for a moment’s lull
I gently raised the window
and crushed his fucking skull

För några år sedan dök det upp en inspelning där Elvis läser ovanstående dikt
som han själv skrivit. Ode to a Robin som dikten har kommit att kallas spelades
in hemma hos flickvännen Linda Thompson 1973, och om inte annat avslöjar den
Elvis sinne för humor och vilja att roa och underhålla människorna runt omkring
honom.
Men det var inte första gången han hållit i författarpennan. Elvis var
visserligen alltid noga med att påpeka att han, trots att hans namn stod som
medförfattare till hitsinglar som Don’t Be Cruel och Love Me Tender, inte hade
något med författarskapet att göra.
1962 skrev han dock en ny text till melodin till en gammal Cole Porter-låt,
Begin the Beguine. När Porter inte gav sin tillåtelse att använda melodin fick
två av Elvis vänner, Red West och Charlie Hodge, hjälpa till med en
spanskinfluerad sådan samt att anpassa texten till denna. You’ll Be Gone är en
melodramatisk och ganska mörk historia om separation och desperat kärlek.

Sweetheart when you’re near my heart is a flame
Your lips pressed on mine is heaven descending
And I could die because it is ending
For with the dawn you’ll be gone

Elvis egen osäkerhet kring sången avslöjas av att han dröjde tre år med att
släppa den på skiva, gömd på en singelbaksida, trots att sången håller lika god
standard som det övriga material Elvis spelade in vid den här tiden. Men det här
blev den enda sång Elvis kunde säga att han själv hade skrivit.
Nämnas bör att året innan Elvis spelade in You’ll Be Gone gav han bort en
sångtitel han kommit på till nämnde Red West, som skrev en sång utifrån titeln.
Resultatet blev That’s Someone You’ll Never Forget. West skrev flera låtar till
Elvis, och med tanke på att han hade första parkett till Elvis Presleys liv är
det svårt att inte tolka exempelvis Separate Ways (som handlar om skilsmässa)
och If You Talk In Your Sleep (som handlar om otrohet) som biografiskt material.

Jag kan inte låta bli att belysa Elvis förtjusning i att gå utanför en sångs
text och lägga till något som inte var där från början. Det handlar oftast om en
humoristisk rad eller två, som när han går ner på knä i Suspicious Minds inför
hundratals miljoner människor i Aloha from Hawaii och sjunger »I hope this suit
don’t tear up baby«.
Ett annat exempel är när Elvis improviserar fram en hel vers i gamla
blues-klassikern Stranger In My Own Home Town, och sjunger att han ska dra ner
till Memphis för att börja köra lastbil igen och att det kommer att gå åt
helvete för hans kompisar på grund av detta.

I’m going back down to Memphis
I will start drivin’ that motherfuckin’ truck again
I said I’m going back down home to Memphis
I’m gonna start drivin’ that goddamn truck again
Old Joe, Charlie and Richard will starve to death
Sonny’ll end up in the pen

IV. It’s only words - Elvis som uttolkare

I had a wife and I had children
I threw them all away
and now you tell me
you dare to tell me
I should go back to them
what do you think I should say?

Trots allt: Elvis stora konstnärliga - och litterära - kvalitéer ligger i hans
unika tolkningar av materialet. Han hade en sällsam förmåga att välja sånger som
speglade hans eget liv och sinnestämningar, särskilt i slutet av karriären då
han valde att spela in precis vad han ville (skivorna sålde ju alltid hyfsat
ändå).
Kanske var detta anledningen till att Elvis inte skrev texter själv; han kunde
ju istället välja och vraka bland andra människors material och istället
koncentrera sig på det han alltid hade gjort: att sjunga.

Flera av Elvis inspelningar från 70-talet är så självbiografiska att han skulle
kunnat skriva dem själv; Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices It’s Easy for You
från Elvis sista album Moody Blue är ett lysande exempel. Texten, citerad ovan,
om skilsmässa, svek och personligt nederlag är som tagen ur Elvis Presleys egen
dagbok.
Det finns fler; You Gave Me a Mountain av Marty Robbins, Johnny Christophers
Always on My Mind och She Thinks I Still Care av Dickey Lee. Och blev det lite
för privat, som i Danny O’Keefes Good Time Charlie’s Got the Blues, var det ju
bara att hoppa över ett par rader: »I take the pills to ease my pain, can’t find
the thing to ease my brain«.
Elvis sjunger sin smärta, inte bara om den. Orden var verktyg att använda,
därför behövde han inte bry sig om att skriva dem själv. Doc Pomus som skrev
flera av Elvis största skivsucceer sa om Elvis att han alltid tillförde en sång
någonting som man aldrig hade en aning om fanns där.
Så när Elvis tolkar Paul Simons Bridge Over Troubled Water, får han Simon &
Garfunkel att låta som två ännu ej könsmogna körpojkar och gör det texten
verkligen utger sig för: offrar sig totalt.
Eller när han under sin sista turné, trött, sjuk och överviktig, tacklar Frank
Sinatras signaturmelodi (även om det förstås är Paul Anka som skrivit den
engelska texten) stjäl han den totalt och gör den till sitt eget livs historia:

And now the end is near
and so I face the final curtain
My friend I’ll say it clear
I state my case of which I’m certain
I’ve lived a life that’s full
I’ve travelled each and every highway
and more much more than this
I did it my way

Mini-diskografi

Softly As I Leave You (De Vita, Shaper)
Finns i liveversion på silverboxen Elvis Aron Presley samt på nyutkomna Live in
Las Vegas; en rehearsalversion återfinns på 70-talsboxen Walk A Mile In My
Shoes.
Ode to a Robin (Presley)
Inte utgiven officiellt, men finns med på två bootlegs: A Private Moment with
the King och Cut Me And I Bleed.
You’ll Be Gone (West, Presley, Hodge)
Ursprungligen på soundtracket till Girl Happy, men återfinns nuförtiden på
60-talsboxen From Nashville to Memphis.
That’s Someone You’ll Never Forget (West, Presley)
Från Pot Luck.
Stranger In My Own Home Town (Mayfield, ad lib: Presley)
Den nämnda versionen är med på 70-talsboxen Walk A Mile In My Shoes, dock en
aning redigerad. Bootleg-skivorna The Brightest Star On Sunset Boulevard och Cut
Me And I Bleed återger sången utan ingrepp.
It’s Easy for You (Webber, Rice)
Från albumet Moody Blue.
Bridge Over Troubled Water (Simon)
Storslagna liveversioner finns på That’s The Way It Is (Special Edition) och
Platinum: A Life in Music.
My Way (Anka, Reyoux, Francois)
Från Elvis In Concert, även på Aloha from Hawaii via Satellite.





FIGHTING FURIES
- AN ARMFUL OF ACTION!

Jag lyssnade på Elvis när jag var en och tjugo lång, det gör jag fortfarande. Jag läste serietidning efter serietidning när jag var liten knodd, idag skriver jag serier själv. Men det finns mer från barndomen som vägrar släppa taget. Huggande svärd! Sjörövarflaggor! Skattkartor i ihåliga träben! Kort sagt: the Fighting Furies - the fabled adventurers who sailed the seas in search of plunder and excitement! Ja, så heter det i alla fall i en gammal Matchbox-katalog. Fighting Furies var Matchbox försök att slå sig in på actionfigurmarknaden, innan hade de mest pysslat med småbilar. Det gick inget vidare, vilket förefaller helt obegripligt. Coolare leksaker än the Fighting Furies får man leta efter!

Fighting Furies lanserades 1974 i både USA och Europa. Från början bestod sortimentet av två sjörövarfigurer, Capt. Peg Leg och Hook. Senare tillkom en pirat, The Ghost of Cap’n Kidd, samt en westernserie bestående av tre figurer. Westernfigurerna kom dock bara ut i Europa.
Till sjörövarna släpptes sex äventyrsförpackningar (Adventure sets), med förklädnader och tillbehör. Med förpackningarna fick man också en liten broschyr där ett äventyr med de medföljande tillbehören beskrevs. Ofta var Fighting Furies ärkefiende Captain Blood inblandad. Även till figurerna ingick det broschyrer.

Ack! Minnet av Stor & Litens röda heltäckningsmattor (Stockholms stora leksaksaffär låg på Regeringsgatan på den tiden), armarna som sträckte sig efter de tuffaste piraterna som gick att få i pappersförpackning, förväntningarna på tunnelbanan hem med händerna krampaktigt hållande i den prasslande plastpåsen fylld av skatter värdig en sjörövare själv. Inte kan man väl återskapa den känslan? Well, när jag fick nys om eBay – köp och sälj vadsomhelst varsomhelst närsomhelst – på Internet tänkte jag att det minsann var värt ett försök.

Ytterligare fyra förpackningar, utan broschyrer, släpptes i sjörövarserien: två med förklädnader (Disguise packs) och två med tillbehör (Action packs). Innehållet i dessa bestod med något undantag av nya kombinationer av kläder och tillbehör från de olika äventyrsaskarna. Jamen, så farligt var det faktiskt inte. Man kan inte få nog av skattkartor, även om de ser precis likadana ut.
En väska fanns också, som förvandlades till en del av ett sjörövarskepp om man fällde ut den. Den här väskan är inte alls av samma kvalité som resten av serien. Jag har inte fått tag i den, hade den aldrig när jag var liten heller. Lika bra det. Fighting Furies var och är värda mer än ett simpelt skepp av vinyl. Men namnet på skutan är inte dåligt: the Sea Fury. Väskan gjordes i två versioner; en för postorderförsäljning och en lite mindre avancerad som kunde handlas i affärerna.
Till westernfigurerna hörde två mindre förpackningar (Action packs) samt hästen Sundance. Hästen verkar dock aldrig ha kommit ut i handeln, trots att den finns med i Matchbox-katalogen från 1976. The Wonder Horse! Att få tag i den kusen skulle verkligen vara ett under.

Det är inte många som hört talas om Fighting Furies, bara ett fåtal människor jag pratat med faktiskt. Och hur beskriver man dem? De välgjorda plastfigurerna är i alla fall drygt 20 centimeter höga och har rörliga leder. Om man trycker på en knapp under vänster arm fäktar figurerna vilt med högerarmen. Höjden av leksaksteknik. Om man placerar en kniv i högerhanden och drar armen bakåt och släpper den, kastar figuren iväg kniven. Inte så lite fräckt. Westerndockorna fäktas förstås inte, de drar pistol och slåss med tomahawks!
Capt. Peg Leg, Fighting Furies ledare, har som man kan höra på namnet ett träben (fast av plast förstås). En fin detalj är att om man tar av pluggen på änden av träbenet, hittar man en skattkarta i benet. Hook har en tatuering på bröstet, och dessutom (ja, du gissade rätt!) en krok istället för vänsterhand.
Häftigast av piraterna är The Ghost of Cap’n Kidd, på vilken framträder ett skelett om man belyser och sedan placerar honom i ett mörkt rum! Förpackningen är dessutom gjord som en kista. Denna version såldes bara i Europa; i USA kunde man bara köpa Cap’n Kidd på postorder och då i en mer ordinär, vit kartong med enfärgstryck. De två andra sjörövarna samt de sex äventyrslådorna fanns också i liknande postorderkartonger. Inte alls lika fina som de man köpte i sin lokala leksaksaffär.

Äventyrsseten innehåller allt en sjörövare kan tänkas behöva: stövlar, gevär, kanon, skattkistor, skattkartor, knivar, svärd, kompass, flaggor, you name it. Samt naturligtvis förklädnader av olika slag, som går att härleda från förpackningarnas namn: the Kung Fu Warrior Adventure! The One-Eyed Sailor Adventure! The Redcoat Adventure!
Westernserien är kanske inte lika fin, men Black McCoy, Crazy Horse och Kid Cortez (i katalogerna kallas han också Pecos Kid) gör ingen westernfantast besviken. Figurerna var till stor del kopior av sjörövarna, men med westernkläder och (när det gäller Crazy Horse) nya frisyrer. Och lite mer greppvänliga händer, för att de skulle kunna hålla i sina vapen.

Fighting Furies – an armful of action! Visst tillhörde de 70-talet. Skurkar var de, men goda skurkar. I sjörövaräventyren framställs myndigheterna som riktiga illvillingar, kämpar på Captain Bloods sida som de gör och allt. Klart att Fighting Furies är tvungna att spränga dem i luften. Kavalleriet och Washington går det också illa för, i westernäventyren. Fast dem fick ju barnen i Amerika aldrig läsa.
Som sagt, det gick inte så bra för Matchbox actionfigurer. Snart klumpade man ihop äventyrskartongerna, slängde in en ful sjörövargubbe som inte kom i närheten av de andra figurernas förträfflighet och sålde rasket som SUPER VALUE! Det gick inte bra det heller. Jag minns att äventyren slutligen såldes på Stor & Liten för en spottstyver under ett plakat som desperat lät meddela att kläderna också passade de mer populära Big Jim-dockorna, med undantag av stövlarna. En epok var över innan den knappt hann börja.
Litteratur behöver inte komma i bok- eller tidskriftsform; halsbrytande berättelser kan även finnas gömda i leksaksaskar. De små oranga broschyrerna som kom med sjörövarseten fick fantasin att slå runt i den lille femåringen. Inte bara det, de håller än. Jo, det är sant!

Hur har det då gått med samlingen? Jo tack, riktigt bra. De tre piraterna samt alla sjörövarförpackningar har jag lagt i hemmets skattkista, likaså westernfigurerna och deras tillbehörsaskar. Allt kvar i sina förpackningar; oöppnade, olekta. Skeppen och den fula sjörövaren från SUPER VALUE-paketeringen har undgått mig, eller om det är jag som klarat mig från dem. Att samla på de tråkiga postorderkartongerna har inte heller kommit för mig. Fighting Furies ska presenteras i färg.
Smell the salty tang of the sea, feel the warm Caribbean sun – join the Fighting Furies!

Mårten Melin




INITIALS S.G.
– OM SERGE GAINSBOURG

Min franska är inget vidare, trots eller kanske tack vare tre års gymnasiestudier. Ändå har jag fastnat för Serge Gainsbourg, liksom jag gillar Brel och Vyssotski. Att inte förstå allt, eller så mycket, eller ingenting, behöver inte alltid göra något. Är det inte så med poesi? Att man bildar sig en egen mening, fyller i luckor. Det kan ge mer än att bara förstå.

Min första Gainsbourg-skiva fick jag av min fru: Bonnie And Clyde, en samlingsskiva med Serge och Brigitte Bardot från 1968. Det är väldigt cool musik. Och kanske är cool ordet som bäst beskriver Serge Gainsbourg. Men också: rolig, sorglig, patetisk, poetisk, ful, vacker, provokativ. Ska man jämföra Serge Gainsbourg med en svensk artist kommer Cornelis Vreeswijk närmast. Men det är ändå långt ifrån.

I Sverige är han kanske mest känd, jo det är han, för duetten med Jane Birkin, Je t’aime... moi non plus. Den sålde i drivor. Trots att Sveriges radio inte ville spela den. Trots att inte många förstod vad de sjöng. Den suggestiva melodin, Jane Birkins stönande och Serges tillbakalutade stämma räckte bra. En del av Gainsbourgs 60-talsproduktion kom i ropet när easy listening fick en revival i mitten av 90-talet. Schysst loungemusik, liksom. Men det finns mycket mer än så. Filmer, konserter, konst, prosa, provokationer, sånger i de flesta stilar: visa, jazz, pop, rock, synt, rap, reagge, musikal. Och så vidare. Serge Gainsbourg följde med sin tid. På gott och ont.

Han föddes som Lucien Ginsburg i Paris 1928. Föräldrarna var judiska immigranter från Ryssland. Pappan var en duktig pianist och liksom sina systrar tog Lucien pianolektioner varje dag. Otroligt nog, och tack vare pappans uppfinningsrikedom och musiktalang, överlevde familjen Ginsburg Tysklands ockupation av Frankrike. 1944 kunde Lucien slita av den förhatliga gula stjärnan från rockuppslaget. 30 år senare skulle han göra en skiva om sin ”sheriffstjärneperiod” som han kallade det, och samtidigt kritisera fransosernas inställning till nazisternas judeutrotning som inte många talade om 1975.

Efter konst- och musikstudier, samt 13 månader i armén som enligt honom själv gjorde honom till alkoholist, började Lucien uppträda som pianist på barer och klubbar. Han bytte namn till Serge Gainsbourg eftersom han tyckte Lucien lät som namnet på en frisör, och började skriva egna sånger. Till sist började han sjunga dem också, vilket skrämde livet ur honom. Men publiken gillade vad de hörde, skivbolagsfolk i publiken såg att publiken gillade vad de hörde, och vid 30 års ålder albumdebuterade Serge Gainsbourg med Du Chant À La Une! (Sånger på första sidan!) Materialet handlade om allt från kvinnor, alkohol och bilkrascher till en biljettkontrollant som skjuter sig i skallen eftersom han inte klarar av en tillvaro som bara består av små hål (som han själv gör i folks biljetter). Det var poetiskt, humoristiskt, provokativt och sorgligt. Musiken var tillbakalutad och sofistikerad. Han var ingen over night-succé, men skivbolaget Phillips lät honom i alla fall hållas. Under första halvan av 60-talet gjorde han i princip ett album per år. Han engagerades också till filmarbete, både som kompositör och skådespelare, något han skulle fortsätta med under resten av sitt liv.

1965 innebar en vändning i Gainsbourgs karriär. Han slutade turnera – hans spelningar med Barbara samma år var ett fiasko – och skulle börja göra rockmusik. Han var trött på att inte vara en stjärna. Ville folk ha rock, skulle de få det. Sen gick han och vann Eurovisionsschlagerfestivalen istället. Han sjöng inte Poupée de cire, poupée de son (Vaxdocka, sågspånsdocka) själv, det gjorde 16-åriga popsnöret France Gall. Det blev si och så med rockkarriären. Succén med France Gall innebar efterlängtade pengar, och det blev fler sånger till henne och till andra franska artister. Åren 1965 till 1967 gjorde han inte en enda egen LP. Och France Gall låste in sig i flera veckor när någon berättade för henne att hennes Serge-skrivna sång Les Sucettes egentligen inte handlade om en flicka som sög på slickepinnar.

Men andra ville fortfarande ha hans låtar. Bland dem Brigitte Bardot, som behövde material till sin TV-special 1967. De blev ett par, och Bardot uppmanade Serge att skriva”världens vackraste kärlekssång” till henne. Han skrev två. Bonnie and Clyde och Je t’aime... moi non plus (Jag älskar dig... inte jag heller). Den senare inspelningen stoppades av Bardot, till Serges besvikelse. Han visste att det var en klockren hit. Hon gjorde slut också, vilket inte gjorde honom gladare. Två år senare gjorde han Je t’aime igen, med nya flickvännen Jane Birkin. Han fick sin hit. Det blev den första franska inspelningen att nå förstaplatsen på engelska topplistan. I USA kom den som högst på en mycket passande 69:e plats.

Serge slutade skriva åt andra än sig själv och Jane, som han skrev sex LP-skivor för, tre av dem efter att paret bröt upp i slutet av 70-talet. Den stora framgången med Je t’aime gav Serge pengar att satsa på sitt projekt Histoire de Melody Nelson. Skivan om den fatala kärlekshistorien mellan berättelsens jag och den knappt 15-åriga Melody hyllades av kritikerna men blev ingen stor försäljningsframgång när det begav sig. Idag hyllas den som hans bästa skiva.

1970-talet innebar familjeliv (Serges och Janes dotter Charlotte Gainsbourg är idag en internationellt känd skådespelerska), en skandalfilm (med samma titel som 1969 års jättehit) samt fler skivor. L’Homme a tête de chou (1976) blev ingen jättesuccé, men det blev Aux armes et caetera, en reggaeskiva inspelad på Jamaica. Titelspåret var inget annat än Marseljäsen i raeggetakt, vilket fick många på högerkanten att rasa, och många rockfans att jubla. Gainsbourg upptäckte att unga människor gillade vad han gjorde, något han kämpat för under hela sin karriär. Han gav sig ut på turné igen, för första gången sedan 1965. Den här gången gick det bättre.

Det nya seklet inledde Serge med att ge ut sin enda roman, Evguénie Sokolov. Huvudpersonen har livet igenom ordentliga problem med gaser i magen, vilket gör att han släpper sig – ordentligt – i tid och otid. Som vuxen livnär han sig på att göra en serie vars hjälte flyger med hjälp av att prutta. Snart sänder Sokolovs ständiga pruttar rörelser upp till hans arm, vilket får honom att producera de mest fantastiska målningar. Han blir rik och berömd, och dör efter en ödesdiger operation. Vid ett tillfälle försöker han ta livet av sig genom att fästa en slang i en gasmask och den andra i – ja, ni förstår. Det är en tunn liten bok, stundtals hejdlöst rolig, och med självbiografiska element. Om än ordentligt förvrängda. Soundtracket är en låt med samma titel på Serges andra reggaeskiva Mauvais nouvelles des étoiles. Reggae med pruttljud.

Att Serge älskade – nej, var besatt av – alkohol och cigaretter (Pastis 51 respektive Gitanes) började till slut tära på honom. Han hade haft sin första hjärtattack redan 1973. Han skapade ett slags alter ego, Gainsbarre, med devisen: ”Gainsbourg se barre, Gainsbarre se bourre” (ungefär ”Gainsbourg försvinner, Gainsbarre blir skitfull”. Och det var Gainsbarre som satt i TV-soffan i direktsändning med Whitney Houston en kväll 1986. Programledaren översatte inte som Serge ville, vilket fick Serge att säga om Whitney: ”I said I want to fuck her”. Programledaren försökte då översätta till något snällare på franska. Med risk för att alla inte förstått honom, uttryckte Serge sin åsikt även på franska. Ännu större skandal blev det när han brände en 500 franc-sedel (också det i direktsändning) för att visa hur mycket han betalade i skatt. Och när han gjorde en duet med dottern i Lemon Incest. Och en film på samma tema.

1991, strax innan han skulle spela in ett nytt album i New Orleans, klarade kroppen inte mer. Beundrare från hela världen (men mest från Frankrike) vallfärdar till hans tidigare hem i Paris och klottrar så mycket på muren utanför att grannarna jämt och ständigt klagar. Snart 15 år efter sin död är Serge Gainsbourg mer populär än någonsin, med minst en ny samlingsskiva på diskarna varje år. Hans samlade produktion (eller det mesta av den i alla fall) har vid flera tillfällen samlats i monumentala CD-boxar. Det verkar som om denne provocateur aldrig slutar att älskas.

Mårten Melin

Lyssna och läs

För några år sen kunde man hitta Gainsbourgs originalskivor i svenska skivbutiker, nu finns de inte längre i svensk distribution. Det bästa alternativet om ni vill höra mer är att handla från Amazon.fr. Där finns originalskivorna, schyssta samlingar och obskyra liveskivor. Välj och vraka. De två konceptskivorna samt en samling med de mest kända sångerna ger en bra introduktion. En bra samling filmmusik finns i skrivande stund på cdon.se: Le cinema de Serge Gainsbourg. Till ett bra pris dessutom. Kanske har ditt bibliotek en Serge Gainsbourg-skiva eller två. Mick Harveys översättningar på Intoxicated Man och Pink Elephants rekommenderas också, även om man kan franska. Beställ från mute.com.

Evguénie Sokolov finns faktiskt översatt till engelska. Utgåvan innehåller också en kort biografi. Två fullängdsbiografier på engelska är Sylvie Simmons utmärkta A Fistful of Gitanes och Alan Claysons (den är okej) View from the Exterior. Kan du franska finns det hur många som helst. Lyllos dig i så fall!