NOVELLER

”Hora” vann andrapris i tidningen Fönstrets novelltävling 2002 på temat Ensamhet. Jag återanvände situationen i Svarta kängor med gul söm. ”Johan faller” skrev jag när jag gick på Skurups skrivarlinje.



HORA

Brukar det vara så här kallt i september?
Markus plockar åt sig vantarna ur den lilla korgen vid ytterdörren. Nej, det är nog ovanligt kallt i år svarar mamma och han känner sig lite vuxen, det låter nästan som när hon och pappa pratar. Ta på dig mössan, tänk på öronen. Hon ger honom en puss på kinden och han stövlar ut, trätrappen låter som om den ska braka ihop när som helst. Dörren slår igen, det kalla får lov att stanna ute.
Det är bara ett hus mellan Pernilla och honom, det är knappt han hinner trycka ner toppluvan i jackfickan innan han står vid hennes brevlåda, hon brukar se honom genom fönstret till sitt rum. Casion står på 07:51, Markus är bland de första som har digitalklocka i klassen. Han drar tillbaka jackärmen över vanten, han hatar när det glipar, det ska liksom vara täckt överallt.
Fast snart får han dra undan igen för att kolla, kanske har hon försovit sig men det brukar hon inte göra, Markus går upp till dörren och sätter hellyhansentummen mot ringklockan.
Pernillas mamma öppnar efter en stund. Naturligtvis låg hon och sov, bra jobbat Markus, tänker han.
Pernilla, nej hon har nog redan gått, det var väl konstigt.
Ja, det är konstigt, konstigt att gå till skolan själv när man är van vid att vara två och konstigt att möta gänget som bor kring Vivo och säga Pernilla, äh jag vet inte och prata med Anders om hans McDonalds-kalas i lördags, det som Pernilla inte var på.
När de gick i ettan fick Pernilla och Markus vattkoppor nästan samtidigt, då kunde de inte gå i skolan och ingen annan fick leka med dem. Och Markus ville att det skulle vara så jämt, vattkoppor var ju inte så farligt att ha.
Fast alla vet ju att vattkoppor är något som går över.
Så ligger plötsligt skolgården där vid deras fötter, som en dum, gläfsande hund. Det sticker lite i öronen.

Pernilla sitter i klassrummet när han kommer in, hennes bänk står längst fram vid katedern. Hon pratar med Joakim som sitter bredvid, de har inte fått välja bänkkamrat den här terminen för det blev så mycket prat under förra tyckte Barbro. Pernilla visar Jocke någonting i Svenskaboken.
Markus sätter sig vid sin plats, vid fönstret. Gula löv ligger på marken därute och fler blir det, i tvåan var de ute och plockade och satte bakom plast. Han sneglar på Pernilla men säger inget, Barbro kommer in och börjar genast prata, på rasten ska han fråga.
I somras hade Pernilla och Karolina en fest i Pernillas trädgård, de tog tjugofem öre i inträde och sjöng låtar som de själva hade gjort. Under en sång blev de osams över vad de skulle sjunga, det tyckte Stefan var otroligt roligt, de hade sminkat sig och han sa att de såg ut som två horor.
Sedan hade de en loppmarknad med gamla saker. När Markus kände igen ett ljus han gett Pernilla på hennes födelsedag året innan och sa det blev Pernilla sur, det var inte alls samma.
Vad tycker du om Pernilla egentligen Markus, har du hört talas om att man faktiskt kan växa ifrån varandra, och du är väl inte kär i henne? Du är kär i Elin eller Anneli eller Anna Jonsson, Pernilla är bara en kompis.
Nej, Pernilla är inte bara kompis, hon är en bästis. Det skriver han alltid i Mina vänner-böckerna. Bästa låt: Rock Around the Clock. Bästa maträtt: Lövbiff med pommes frites. Bästa kompis: Pernilla.
Sånt går av bara farten.
På rasten vill Markus snacka med henne men hon går fort ut ur klassrummet och Anders och Rickard frågar om han ska hänga med. Han får väl fråga henne sedan, förresten kunde hon väl också komma fram och berätta varför hon redan hade gått.
De ställer sig på trappan till Gamla skolhuset och när ingen lärare är i närheten spottar de över räcket. Anders drar in genom näsan och får iväg riktiga snorloskor.
Markus nöjer sig med att spotta saliv, han samlar det i munnen och lutar sig över räcket, låter spottet singla ner mot marken.
Det ser ut som fallskärmskrigare som hoppar från flygplan.
Snorloskorna är mer som atombomber.
Och dagen går med lektioner och raster, hela tiden går Pernilla ut före som om hon inte vill att Markus ska fråga. Men när det ringer ut sista gången skyndar han fram till henne, knackar henne på axeln och hon vänder sig om och ser honom i ögonen. Det är första gången idag.
Varför hade du gått när jag kom i morse? frågar han.
Klockan var fem i, vi tänkte att du springer väl i kapp.
Vadå vi.
Sanna kom förbi, hon ska också gå med oss.
Sanna är dum i huvudet.
Är hon väl inte alls det, hon är schysst, inte alls så gnällig som du.
Och så var den bara tio i.
Nä, den var fem i, min klocka var det i alla fall. Vill du inte gå med mig längre så kan du ju säga det.
Inte om du håller på att tjafsa så där, då har jag inte alls någon lust att gå med dig.
Slipp då, jävla hora! Det bara kommer ur munnen, Anders och Rickard som hör vad han säger börjar asflabba, Markus börjar skratta han med. Anders säger Sorry Pillan! och de går iväg.
Du är så jävla dum i huvudet! skriker hon efter honom. Han vänder sig inte om. Det vänstra örat gör lite ont.

Hade du mössan på dig idag? frågar mamma.
Ja, i morse, det var varmare på hemvägen.
Hur var det med Pernilla då?
Jo, det var väl bra.
Fan vad idiotiskt att kalla Pernilla för hora, det kommer att bli skitjobbigt imorgon. Du kan ju inte gå runt och låtsas som om hon inte finns, även om Sanna inte är världens roligaste är det väl helt okej att ha följe med henne också.
Efter maten går han ner till hennes hus och ringer på. Det är kallt, men man sätter ju inte på sig en mössa när man ska gå tjugo meter.
Det är hon som öppnar och det är han som säger förlåt.
De där förlåten. Det blir bra av dem, fast man smakar strykrädd hund i munnen. Det var ju hon som gick för tidigt, hon kan väl också säga förlåt.
Nu nickar hon bara.
Du kan väl gå med Anders eller någon.
Visst, det är lugnt, Pernilla säger bra och vi ses i skolan och stänger dörren.
Fallskärmskrigarna splaschas blodiga mot hennes trappa. Han går nog hellre ensam.



JOHAN FALLER

Johan faller. För vilken gång i ordningen vet jag inte, killen trillar ju jämt. Och så skriker han, vad är det han skriker. Mamma. Hjälp. Eller bara ett vrål utan ord, som en siren.
CP-sirenen.
Johan har en cykel, specialbyggd med tre hjul, största trehjulingen jag sett. Den binder de fast honom vid, en kraftig rem runt vänstra handleden och en runt midjan, för att hålla ordning på spasmerna. Han cyklar som en galning, ut på vägen, över allmänningen.
Så tar han sats, kör i alldeles för hög fart nerför Rosendalsbacken. Tjuter när han dunsar i marken. Han får ligga länge ibland, föräldrarna säger att han ska lära sig, att han måste klara sig när han blir vuxen, att han lär sig ta ansvar när han ligger ner på sidan med cykeln över sig.
När min morsa är hemma går hon alltid ner och reser honom upp. Jag gör det inte, håller för öronen istället, går in och sätter på musik så jag slipper höra ylandet. Vad ska du egentligen ner till Rosendal för, du kommer aldrig att klara det, det är alldeles för brant för din trehjuling.

Jag är CP-skadad, säger Johan när jag träffar honom på gatan. Jaharu, vem har sagt det, dina föräldrar kanske. Eller alla ungarna som trackar dig. Bry dig inte om dem, vi cyklar till Gömmaren istället, jag ska lära dig att simma.
Men det säger jag inte, förresten skulle han aldrig få lov att följa med, det är för farligt, det är bättre att han vinglar omkring här på gatan så det inte är så långt till telefonen när han blir påkörd.

Han blir retad, det vet du kanske, säger Johans pappa.
Jag är tyst, känner värmen inifrån huvudet som får ansiktet att lysa rött. Jag tittar på honom, håller masken och hoppas att han inte bryr sig om det röda, kanske ser han det inte ens.
Som när man har föredrag i skolan och är skitnervös, man föreställer sig att alla ser hur hjärtat pumpar, hur händerna skakar, att alla hör att man darrar på rösten. Men ingen märker något, läraren säger tack och man går och sätter sig.
Det är skönt att någon är snäll mot Johan. Men om han hänger efter dig för mycket skickar du bara hem honom.
Johan tittar upp på mig, huvudet på sned. Frågar om vi ska gå ut nu.
Visst, vi tar en sväng. För inte kan jag lära någon att simma, allraminst en kille som inte ens vet hur man står upp.

Johan kan inte åka in på vår framsida med sin cykel, men han står och väntar ute på gatan ibland. Nu cyklar han efter när jag kommer ut, på avstånd, för Johan gillar inte hundar och min hund Jim gillar inte CP-skadade barn på överdimensionerade cyklar.
Jim sneglar hela tiden bakåt, han känner sig hotad och det är väl inte så konstigt om du är fyrtio centimeter hög och har ett missfoster till trehjuling bakom dig.
Är den arg, du håller väl i den.
Han var lös en gång och bara flög ut, ställde sig bredvid cykeln med rest ragg och råskällde.
Ta bort den, ta bort den, väste Johan, jag fick lugna både honom och jycken och säga han är inte farlig, det är inget att vara rädd för. Men Johan lyssnade inte, lipade och cyklade därifrån.
Jag tror du skrämmer honom lite, du kanske kan cykla åt andra hållet.
Just det, cykla ner mot Rosendal, det är ju så jävla roligt, strunta i hunden. Fast ni borde trivas ihop, det är fel på honom också, han har epilepsi. Minst en gång i månaden trillar han omkull och skakar i två-tre minuter, fradgar och pissar på sig. Han ligger där en stund, det tar ett tag innan han blir sig själv igen. Sedan slickar han en i ansiktet och sover resten av dagen.
Jag kanske kommer förbi sedan.
Man kan också gå riktigt snabbt, säga jag har bråttom och ignorera honom när han cyklar efter.
Han stannar upp, jag och Jim går vidare.

Vill du veta hur Johan ser ut, jag kan berätta, han är nio år, har ljust hår och någonting snett i ansiktet. Hans högerarm är krökt och ligger över bröstet, du vet hur det ser ut på sådana som han.
Är han inte fastspänd vid cykeln tar han sig runt med hjälp av en krycka, säkert specialtillverkad den också, han stödjer sig med vänsterhanden, släpar sig fram en liten bit i taget. Eller så får han sitta i rullstolen, han är som en playmobilfigur man trycker fast verktyg eller vapen vid.
Jag har ett playmobilskepp som jag fick när jag var liten, det får Johan inte leka med, han skulle ha sönder det direkt. Och får man inte leka med playmo eller åka och bada, då får man cykla. Han måste, han är ju fastbunden. Vill han komma loss, är det därför han rusar nerför backen, då skulle han väl bara vägra när de sätter honom på sadeln.
Kanske gör han det för att få känna vinddraget mot kroppen, att det är enda sättet för honom att få veta hur det vore att springa.
CP-sirenen.
Han skriker, jag går inte dit, jag går hem och stänger dörren.